Senaste gången den italienska basisten och kompositören Ilaria Capalbo spelade i Umeå var 2022, med debutalbumet Karthago i ryggen. Sedan dess har hon inte bara lärt sig närapå flytande svenska, utan också skrivit musik till ett nytt, inte ännu utgivet album, The Brightest Sun, inspirerat av den omvälvande och identitetsprövande erfarenheten att bli förälder.
Och första låten, Unforseen futures, låter som den bild av ett barn i en livmoder som kanske många av oss omedvetet har. Ni vet, den där man ser en svävande liten kropp med alla delar synliga, navelsträngen som slingrar sig genom en svagt upplyst rymd (i stället för den hopknycklade, kladdiga, skrynkliga verkligheten). Musiken är tyngdlös och samtidigt fyllig, som packad med förväntan. Reverbet från Andreas Hourdakis flytande gitarrspel tillsammans med Capalbos bas utgör de starkast lysande stjärnorna i denna drömska livmoderrymd.
Den följs av låten Arrival, där Henrik Jäderbergs trummor knakar som om något håller på att bryta fram ur ett svagt febrigt molande. Därifrån fortsätter det med låtar som inte presenteras med namn, men som kan tolkas som en genomgång av hela spektrat av känslotillstånd man kan gå igenom som nyfödd förälder. Ljudbilden går från att vara varm och omslutande till att bli något mer hårt och massivt; ett tillfälle att headbanga ut sin frustration till skrikande saxofoner och tung bas. Och så – in i något kärleksfullt, vackert och omfattande.
Samspelet mellan musikerna är makalöst, upplevelsen på något vis… hel. Och vad ska man säga om saxofoner i synkade stämmor? Det är insmickrande på det bästa av sätt.
Den enda gång jag zonar ut en stund är under låten Little tiger, som inte fångar upp på samma omvälvande sätt som de tidigare låtarna. Men så imponerar ändå Capalbo med att i sitt bassolo fyra iväg små överraskande utstick som är knappt märkbara men som gör hela skillnaden. I efterföljande Ode fängslar Thomas Backman med sin spretigt hoppande och lekande saxofon, som sedan möter Fredrik Nordströms i något mer nyfiket och lågmält. Det ovanpå en matta av imponerande diskreta harmonier, som perfekt tunna lager; den här kvintettens styrka är helt klart den osvikliga känslan för dynamik.
Vi bjuds också på godbitar från debutskivan Karthago, som känns mer öppna och utforskande än de mer varma och täta nya låtarna. Det är snygga och sömlösa svängar mellan trevligt, svängigt och rått.
Kvällen avslutas med titellåten från kommande skivan. Den är charmigt sårbar, trevande, och för tankarna till en skör och elastisk sommarpsalm. The Brightest Sun släpps passande nog i maj, och vi har all anledning att se fram emot det.
— Ida Nordung
